Boken jag alltid drömt om att få skriva

Äntligen är den här: boken som jag har drömt om att skriva sedan 1988!!!
Fakta om kaninhoppning, är skriven av mig och Ann-Charlotte Ekensten och utgiven på Nypon förlag!
1988 var jag 12 år och jag hade fått ett nytt intresse: Kaninhoppning!
Min kanin hette Duchesse och var en blåzobel-färgad hermelin. Han var världens snällaste och han älskade att hoppa hinder.
Hindren byggde jag själv. Jag letade i förrådet hemma efter lämpliga brädor och när jag inte hittade det jag behövde, fick pappa skjutsa mig till brädgården. (Han fick betala också …)  Vi fick ta vägen förbi järnhandeln på vägen hem, för givetvis behövde jag en figursåg. Jag gjorde ritningar på hinder och gjorde mitt bästa för att förverkliga dem. Det gick ganska bra. I alla fall tillräckligt bra för att jag ansåg mig värdig nog att arrangera en kaninhoppningstävling.

Tyvärr finns det inga vettiga bilder kvar från tiden som kaninhoppare. Bara de här i urusel kvalitet. Men det är jag längst ner till vänster. På den övre bilden är det min lillasyster som träningshoppar Duchesse.

Mina föräldrar trodde nog att min kaninhoppningstävling var till för mina kompisar, men jag tänkte stort. Jag var ju med i Värmlands kaninavelsförening (Duchesse var nämligen inte bara en hoppkanin, han var en finfin utställningskanin också och fick alltid priser på utställningar) och genom dem kunde min inbjudan till kaninhoppningstävlingen nå betydligt fler än bara mina kompisar.
På tävlingsdagen körde den ena bilen efter den andra in på vår gata och mina föräldrar tänkte ”herregud, vad har ungen gjort?” och fick brått att lägga annat åt sidan och istället hjälpa folk att hitta till tävlingsbanan, vilken var fotbollsplanen bakom vårt hus.
Regnet öste ner den eftermiddagen, men jag minns det ändå som en stor succé och att alla kaninhoppare var på ett strålande humör. Det är så himla synd att det inte finns några bilder från den dagen.

Jag och mina kompisar startade även en tidning ”The Rabbit” i vilken vi skrev om kaninhoppning (se bilderna ovan). Jag skrev ledarsidan (alla seriösa tidningar har en ledarsida, det visste jag redan då). Min lillasyster skrev tävlingsreferat. Vår kompis Nina stod för humorsidorna. Resten av reportagen skrev förmodligen jag och de hade en förvånansvärt stor bredd. Jag skrev bland annat en artikel om vad man skulle göra om ens kanin blev sjuk. Jag avrådde starkt från hemmaslakt!

Den berömda avrådan från hemmaslakt av kaniner!

Så här i efterhand kommer ju onekligen tanken: var hemmaslakt av kaniner ett stort problem bland kaninägande 12-och 13-åriga tjejer i slutet på 80-talet?

Och slutligen. Det här är mitt första utkast till kaninhoppningsbok. Daterat 1989. Jag ville så gärna skriva en bok om kaninhoppning. Det dröjde mer än 30 år innan den drömmen gick i uppfyllelse, men den gick i uppfyllelse. Hur häftigt är inte det!

Det allra första utkastet till en bok om kaninhoppning.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *