Det här inlägget kommer att handla om Teitur, ”huvudhästen” i min debutbok Anton och Teitur. I boken är Teitur en fuxfärgad islandshäst som är född på Island men senare importerad till Sverige. Exakt hur gammal Teitur är nämns inte i boken, men jag tänker mig att han är ungefär 10 år gammal. Han är en femgångare, ganska svår att trava. Han är trygg och stabil. Blir egentligen inte rädd för något, inte ens om det skulle dyka upp motorcrossförare i skogen. Däremot gillar han inte eld. Dessutom är han klok och precis som det finns historier om hur islandshästar har räddat sina ryttare från hemska snöstormar på fjället, så räddar Teitur Anton den där iskalla natten i skogen.
Den riktiga Teitur då? Finns han? Jo då. För Teitur i boken är nämligen en sammanslagning av två av mina älsklingshästar genom tiderna: Beauty Anne och Manuél (Manne).
Vi börjar med Beauty Anne, eller Bella som jag kallade henne. Till viss del är det precis som i en hästbok. Bella var en häst som stod på en liten gård i skogen, några kilometer från villaområdet som jag bodde i. Jag var bara elva år men fick rida så mycket jag ville och jag var i princip där varje dag för att pyssla med henne och rida ut i skogen. För att komma till gården behövde man gå genom skogen. Det var rejäla, breda stigar på vägen dit, perfekta att galoppera på. På vägen dit brukade jag spana efter material att bygga hinder av. Kanske ett (mindre) träd som ramlat omkull som jag orkade släpa ut till stigen. Det blev aldrig några höga hinder. En halvmeter som mest.
Varje gång jag kom till gården ropade jag på Bella. Jag hörde hur hon gnäggade till svar och strax kom hon galopperande till grinden. Just där och då var jag lyckligast i världen.
I tio underbara månader kändes det som om Bella var min. Sedan tog drömmen slut. En dag hade hon plötsligt fått en fodervärd och jag hade inget fått veta.
Manuél eller Manne som han kallades var en fuxfärgad islandshäst. Han var en av Johan Häggbergs första tävlingshästar på ”elitnivå”. Personer som hållit på länge med islandshästar brukar faktiskt veta vem Manne är.
”En riktig passhäst”, sa till exempel min fd ridlärare Helene Blom.
Manne var närmare 30 år när jag blev medryttare på honom. En oerhört trygg och stabil häst. Han blev inte det minsta rädd när vi blev överraskade av motorcrossåkare i skogen. Men träffade vi på några som grillade korv, så spände han kroppen något och det blev ganska tydlig att han inte gillade elden, även om han aldrig skulle göra något mer än kanske trippa på tå. Manne hade alltså tävlat på elitnivå men när jag var hans medryttare kunde han bara skritta och galoppera i vänster galopp. Trava gick inte alls. Bra dagar kunde vi få till lite tölt. Andra dagar blev det bara det som brukar kallas grisepass (oren gångart). Jag har försökt googla fram information om honom men lyckas inte hitta någon. Mannes storhetstid var före internet.
